Så trots alla dessa år, var det inte helt lätt att nu läsa boken utan att se Audreys ansikte framför mig, höra hennes röst, se filmens interiörer framför mig eller höra Moon River spelas upp i mitt huvud, om och om igen. Läsningen blev med andra ord mer en kontrastera/jämföra-upplevelse än ett eget självständigt läs (som det allt som oftast blir när man först sett filmen, och sen läser boken (eller tvärtom förstås). I boken är Holly Golightly till exempel blond. Hmpf! Och boken slutade utan någon egentlig katharsis där Holly fortsätter att vara samma självupptagna virvelvind, till skillnad från slutscenen i filmen där pojke får flicka och flicka får katt + pojke (i romantiskt, renande spöregn).
Boken och filmen är för mig två helt olika berättelser, med två helt olika syften. Bokens Holly Golightly är inte en person vars öde man gärna avundas; alldeles för ung, alldeles för undernärd och hennes relation till män är egentligen rätt störd. Berättarstrukturen är väldigt lik den Fitzgerald använder sig av i The Great Gatsby, dvs. en passiv berättare vars liv för en kort stund präglas av dramatiska händelser som styrs av andra än honom själv. Filmen är då mer ett klassiskt romantiskt Hollywood-drama, där berättaren i allra högsta grad blir både inblandad och sedan också en del av upplösningen.
Oavsett, läs boken! Se filmen! Båda är fantastiska!
